Det finns ännu hus med lågt tak,
fönstersmygar där barn klättrar upp
och på huk, med hakan mot knäna
betraktar den våta snön som faller
lugnt över mörka, trånga gårdar.
Det finns ännu rum som talar om liv,
om skåp med rent, nedärvt linne.
Det finns tysta kök där någon sitter
och läser med boken stödd mot brödet.
Ljuset faller där med en vit gardins röst.
Sluter du ögonen kan du se
att en morgon, om även flyktig, väntar
och att dess värme blandas med värmen härinne
och att varje flingas fall
är ett tecken på hemkomst.

There are still houses with low ceilings,
window-splays where children climb up
and squatting, chin against knees,
watch the wet snow falling
peacefully over dark, narrow courtyards.
There are still rooms that speak of lives,
of cupboards of clean, hereditary linen.
There are quiet kitchens where someone sits
reading with the book propped against the loaf of bread.
The light falls there with the voice of a white blind.
If you shut your eyes you can see
that a morning, however fleeting, awaits
and that its warmth mingles with the warmth in here
and that each flake’s fall
is a sign of homecoming.